Onsdag

På lördag var det tolv år sedan vi förlovade oss. Tolv år sedan. Det är rätt lång tid med samma man. Men om man tänker på vad som hänt under dessa tolv år så känns det inte lika länge, Dottern föddes ju för över nio år sedan och innan dess var jag gravid, i en av världshistoriens längsta graviditeter. Kändes det som iallafall eftersom jag hade migrän nästan konstant, som lämnade mig med panikångest efter födseln.

För tolv år sedan förlovade vi oss på Söder, i en liten park med utsikt över hela stan. Vi har aldrig varit tillbaka där igen... Då bodde pojkvännen i en andrahandstvåa på Rådmansgatan. Jag flyttade till honom på sommaren -97, ett halvår efter att vi träffats, efter att ha bott halvtid hos honom och halvtid hemma. Den sommaren jobbade jag på ett café, vilket var ett helvete. Trots att jag svimmade när jag provjobbade fick jag jobbet. Borde ha anat oråd... Jag jobbade från 8-9 till 21-22 i över 35 graders värme varje dag det inte regnade, vilket det gjorde sällan... Till hösten läste jag på Komvux på Norra Real. Jag hennade håret, lyssnade på Ulf Lundell, vägde 54 kilo, hade aldrig byxor, rökte och drack rödvin. Pojkvännen vägde nog tjugo kilo mindre, hade getskägg, (heter det det?) och vi låg alltid i soffan och läste varsin bok. Eller så lyssnade vi på musik, drack vin och pratade.

Till nyåret 1999 hade vi flyttat och på nyårsdagen misstänker jag att Dottern blev till. Nio månader av antingen helvetisk huvudvärk, eller rädsla för att huvudvärken skulle komma. Jag var sjukskriven och låg mest i soffan, läste och åt goda saker. Som här, en burk tefat.

I ungefär 1-1,5 år efter att Dottern föddes var allt rätt lugnt, graviditeten med Sonen var toppen. Eftersom jag hade migrän i början blev jag sjukskriven, men sedan försvann huvudvärken. Att vara tvåbarnsmamma var urmysigt, jag var jämt ute med ungarna i tvillingvagnen och sedan började jag plugga. Det var nog här allt började rasa iväg. Tiden för mig själv försvann. Tålamodet också. Pojkvännen jobbade sig uppåt och det kändes som att jag ständigt hade näsan strax under vattenytan. När sedan Bäbisen dök upp, migränen kom innan graviditetsmisstankarna och foglossningen, så trodde både jag och pojkvännen att det var kört...

Nu har det gått drygt fyra år och det har varit tungt som fan ibland. Jag har velat slå ihjäl honom många gånger, kan jag säga... Men sedan några månader känns det som att jag ser ljuset i tunnelns slut. En sak som nog aldrig kommer att ändras hur mycket vi själva gör det är allt förbannat tjafs om småsaker... Ingen ger sig och ingen lär sig...